Vi tror att vi sparar tid när vi gör saker snabbt, fast det i själva verket hindrar oss från att njuta av tiden vi har.. 🕊 Vad skyndar vi till egentligen? Vart är det vi hela tiden är påväg? Om vi alltid är påväg någonstans.. så kommer vi aldrig heller komma fram..
Om vi alltid är fram eller bakåt i våra tankar, så går vi ju miste om den enda tid vi faktiskt har, nuet.
Tänk om vi, om än bara lite oftare, kunde stanna upp, andas in allt det där som är vårt liv, just precis nu.
Om vi istället för att först ha ångest över tvätten som ska hängas och medan vi sen hänger den stressar för att vi sen ska hinna med ännu ett måste. Om vi kunde känna att vi redan är i mål bara genom att leva.
Att stanna upp och göra stunderna så fina som möjligt. Njuta att ha en familj att hänga upp ren tvätt till, känn dofter, se dig runt, lyssna.. Unna dig att slå på en podd eller musik som fyller dig och var i stunden.
När barnen vill visa något, vad är det ens vi skyndar till just då, när vi känner stress att komma vidare? När vi egentligen är mitt i det som är hela vår värld.
När jag smög undan en stund häromdagen för att mediterade liggandes på vår säng ”väcktes” jag av att Hollie och Nora stod och klappade mig på armen och sjöng När trollmor har lagt sina elva små troll.. (de trodde jag låg och sov)
Vi brast ut i skratt alla tre och det slog mig att det är precis det allt handlar om..
Inte att få till den perfekta meditationen eller att allt ska bli precis som vi tänkt oss. Utan att hitta närvaron att se det perfekta i det som är. (Med den känslan blev det den allra finaste meditationen, om än kort, och en fin stund och lektion jag spar i hjärtat, långe)
Att byta ut måste mot vill.
Och att leta efter det vackert i livet i det det är, inte i det det borde vara.